ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

STONOJ Skivrecensioner 24/1

Stockholm Pontus Hammarlund · 31 Jan 2007
Uppdaterad 17 Feb 2011

klar

Artikellänk är kopierad

Salem Al Fakir – ”This is who I am” EMI 3

Salem Al Fakir är kompetent. ”This is who I am är bra”, den är mysig och mjuk och också intressant. Men det är ändå något fel. Kanske en brist på äkta känsla. Eller att hans röst inte riktigt räcker fram. Den är trevlig, men når inte upp till kvalitetskraven på musiken - för sådana, det finns det. Allt är minutiöst, som en väloljad maskin med referenser i allt från girlgroups och gamla snutserier till sexual healing-soul och folkmusik. För att inte nämna Stevie Wonder, då. Antagligen är det sant att det multibegåvade före detta underbarnet älskar musik, men han lyckas inte till fullo förmedla den. För det är något med den här kompetensen som ligger som en hinna över skapelserna. Det går inte att tränga in ordentligt, det är som att bli ignorerad av en dörrvakt någonstans där bara de duktiga får plats. Maria Forsström

The Shins – ”Wincing the night away” Sub Pop/Border 4

The Shins kan jämföras med en lindansare. En duktig sådan. Popmusik får gärna vara experimentiell och upplevas nyskapande 2007. Men den får lika gärna eka av Jesus and Mary Chains 80-tal. Svårare blir det när man försöker sammanföra ljudvärldarna. Men The Shins gör en imponerande balansuppvisning precis på gränsen. Och alla vet vi att det är som mest spännande när lindansaren nästan... men bara nästan faller. Pontus Hammarlund

Franky Lee – ”Cutting edge” Burning Heart 2

Mathias Färm från Millencolin testar tillvaron som frontman med ett band bestående av folk från Randy och Peepshows. Resultatet är melodiös rock som låter mer arena än svettig klubb. Tänk Foo Fighters eller Jimmy Eat World och du förstår vad jag menar. Inget större fel på förebilderna och amerikanska radioproducenter kan säkert gilla omedelbara låtar som inledande ”Solitary”. Men själv är jag mer tveksam till trions debut som är alldeles för slätstruken och anonym för att få mig på fall. Trots ett par snabbhäftande refränger. Patrik Wirén

The Cooper Temple Clause – ”Make this your own” Sequel/Border 3

Det har alltid varit knepigt att kategorisera The Cooper Temple Clause som har kallats både indie, proggressiv/alternativ rock och britpop. Och förvirringen kommer knappast lindras med tredje albumet – det första utan basisten Didz Hammond, som lämnat gruppen för Dirty Pretty Things. Här ryms allt från Depeche mode-kompisen ”Connect” till country-doftande ”Take comfort”. Och självklart en rejäl dos välbekant Museångest. Kvalitén skiftar lika hastigt som inspirationskällorna, men här finns flera låtar värda att återvända till, som klockrena popdängan ”What have you gone and done”. Patrik Wirén

klar

Artikellänk är kopierad

Stockholm Pontus Hammarlund
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro