ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Svennis” blev deprimerad av sin bok

Leif Oldenburg · 7 Nov 2013
Uppdaterad 7 Nov 2013

Foto: Urban Brådhe


Han har vunnit fler tunga troféer än någon annan svensk fotbollstränare. Ändå har rubrikerna lika ofta handlat om kvinnoaffärerna och hans färdigheter och eventuella tillkortakommanden mellan lakanen.

klar

Artikellänk är kopierad

Foto: Urban Brådhe
Foto: Urban Brådhe

Senast ut var tv-profilen Ulrika Jonsson som i den brittiska tabloidtidningen Daily Mail jämförde Eriksson med en Ikeamanual:

– Att montera bokhyllan Billy hade nog gjort mig mer tillfredsställd, sa hon till tidningen.

Blir du inte förbannad när du läser sådana uttalanden?

– Jo, det blir jag. Hon fick väl några pund för att säga så. Men det är klart att jag blir besviken på hennes beteende.

Många av dina ex har trätt fram och ”talat ut”. Hur känns det?

– Ja, man blir förbannad och besviken men samtidigt inser jag att det är business för dem också.

Hur reagerar dina anhöriga på sådana skriverier?

– När jag bodde i England brukade jag ringa hem till mina barn och föräldrar. ”Läs inte det här. Om ni ändå gör det så tror inte på det”. Självklart läste de ändå, men mina barn var ganska vuxna och insåg hur brittisk press fungerar.

Du har själv varit ganska utlämnade i boken?

– Det har skrivits och sagts så mycket skit om mig. Jag vill att min sanning ska komma ut, sedan får folk döma om jag har gjort rätt eller fel. Helst hade jag skrivit en bok om fotboll, men eftersom mitt privatliv har släpats i smutsen ville jag berätta hur jag minns det. Hade jag utelämnat känsliga bitar hade jag säkert fått kritik för det också.

Det är lång resa du har gjort, från lilla Torsby till världens största fotbollsarenor i länder som Italien, England, Mexiko och nu Kina. Är det något du tänker på?

– Första gången jag började tänka på mitt liv var faktiskt under arbetet med boken. Fram till dess har det bara rullat på, liksom. Men det var både lärorikt och lite deprimerande att se tillbaka på sitt liv.

På vilket sätt deprimerande?

– Först och främst att åren har gått så djäkla fort. Vart tog åren vägen? Och livet? Var det bara fotboll?  Visst har jag haft ett fantastiskt liv, men på något sätt blev jag lite deprimerad när jag snabbläste boken.

När stod du på topp som tränare?

– När jag tränade engelska landslaget, tveklöst. Att vara tränare för England eller Brasilien är det mest prestigefyllda jobb du kan ha inom fotbollen. Jag var stolt över att ha det jobbet. Även om jag inte var lika framgångsrik som i Portugal och Italien.

Blev den mediala uppmärksamheten i England en chock?^

– Inte kraven på att vi skulle vinna jämt men hur man behandlade mitt privatliv.

Ett kapitel i din bok heter ”Villebråd”. Var de så det kändes?

– Ja, framför allt i privatlivet. Men även när vi exempelvis förlorade mot Nordirland. När jag vaknade på morgonen stod det 60-70 fotografer utanför huset plus reportrar och tv-kameror. Och alla krävde att jag skulle avgå.

Blev du folkskygg?

– Jag försökte leva ganska normalt ändå. Men det var alltid folk efter mig, fotografer på motorcykel och så. Jag kunde aldrig njuta av London, gå på musical eller strosa runt och shoppa. Det blev ju inte bättre av kvinnohistorierna.

Hur kändes det?

– Jag hade träffat både påven och Nelson Mandela och ingen brydde sig. Men att jag hade ett förhållande med Ulrika Jonsson var en enormt stor sak.  Det var på tabloidpressens förstasidor varje dag i flera veckor. Tidningarna hängde ut mig som en kriminell. Men man lär sig, så fungerar pressen i England. När jag försökte förklara historien med Ulrika inför landslagsspelarna skrattade de bara och sa ”Welcome to England”. För dem var det vardagsmat.

Ett av dina stora ögonblick måste ha varit när England slog Tyskland med 5-1 på bortaplan i VM-kvalet 2001.

– Absolut. Jag fick nästan nypa mig i armen för att kolla att jag inte drömde. Tyvärr slutar inte alla matcher på det sättet.

Du var engelsk förbundskapten för bara sju år sedan. I dag tränar du ett klubblag i Kina. Är din storhetstid som tränare som över?

– Ja, jag kommer nog aldrig att få träna en toppklubb igen. Mitt stora misstag var att jag blev tränare i Mexiko. Då försvann jag från Europa som är fotbollens stora scen. Visst längtar jag tillbaka till de stora matcherna, men jag tror aldrig att jag hamnar där igen.

Ditt stora hus i Värmland är till salu och du har blivit lurad av en investerare på nästan 100 miljoner kronor. Är du ruinerad?

– Nej, men jag var på väg att bli. Så mycket pengar klarar ingen av att förlora, trots att jag tjänar bra. Men livet måste gå vidare.

Vem ska få Ballon d´Or, utmärkelsen som går till världens bäste fotbollsspelare 2013?

– Messi eller Zlatan. Varför inte Zlatan? Det hoppas jag i alla fall.

Och hur går det för Sverige i playoff-matchen mot Portugal?

– Det blir en tuff och svår match för båda lagen. Mycket beror på Zlatan och Ronaldos dagsform. Båda är stora spelare som kan avgöra viktiga matcher.

Du är 65 år i dag, när ska du pensionera dig?

– Jag fortsätter så länge kroppen orkar. Alex Fergusson i Manchester United var väl 72 år när han drog sig tillbaka.

Vad är hemma för dig?– I dag är det Kina. Om jag skulle säga någon annan plats så är det norra Värmland.

klar

Artikellänk är kopierad

Leif Oldenburg
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro