ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

"Sverige har förlorat en seriemördare"

Göran Greider · 15 Dec 2008
Uppdaterad 15 Feb 2011
KLICKA PÅ BILDEN FÖR ATT GÖRA DEN STOR. Här är morden Quick dömts för.

KLICKA PÅ BILDEN FÖR ATT GÖRA DEN STOR. Här är morden Quick dömts för. Foto: SCANPIX


klar

Artikellänk är kopierad

Förmodligen var det så att Sverige, i söndags kväll, förlorade en seriemördare. Då trädde en ny Thomas Quick fram i i SvT och tog tillbaka alla sina bekännelser. Den nya bilden visar upp en trasig människa som, fullpumpad av psykvårdens alla psykofarmaka, plötsligt märker att samtliga intressenter – terapeuter, journalister. åklagare – börjar intressera sig för honom när han tar på sig det ena mordet efter det andra.   Jag knackade själv på hans dörr på Säters sjukhus en majdag år 2000. Det stod "soul" på dörren. Jag kände mig en smula kallsvettig: Hur pratar man med en seriemördare? Jag tog då för givet att det svenska rättsväsendet knappast kunde ha dömt honom för mord i så många fall utan att ha något på fötterna. När jag frågade honom varför han inte tog livet av sig, om det nu stämde att han gjort det han gjort och kände en sån ångest av det – ja, då föll han i gråt och stammade fram att det skulle vara en alltför enkel flyktväg. Jag stirrade på honom. Allting kändes fruktansvärt olustigt. Manipulerar han mig nu? skrev jag i artikeln. Men, och det är problemet, det kändes också spännande – för där satt jag ju, inbillade jag mig, i ondskans själva kraftfält. Som att kliva in i en deckare på riktigt. Den fascination inför våld och död som får oss sitta fixerade vid Wallander och Beck på helgerna var verksam även i Quicks lilla cell. Ett år senare, hösten 2001, lyssnade jag på ett föredrag som Leif GW Persson höll om fallet Quick: Mördare eller mytoman? På sitt sedvanligt ironiska sätt avfärdade han Quicks bekännelser och menade att mannen aldrig varit i närheten av en död människa. Jag tyckte det Persson sa föreföll logiskt och rimligt. Hans påpekande av det märkliga att såväl polis som åklagare och försvarare drev på för att få honom fälld visade på en skrämmande svag punkt i rättssystemet. Sedan dess har jag väntat på något slags oberoende utredning som skulle kunna komma till klarhet i frågan om mördaren/mytomanen från Falun. Och även om det för de verkligt insatta inte var så mycket nytt i Hannes Råstams dokumentär, så tror jag att i söndags kväll kom det första allvarliga försöket att lägga ett mer trovärdigt pussel av denna trasiga själ som inte ens heter Thomas Quick, utan Sture Ragnar Bergwall. Jo, det finns invändningar mot dokumentären. Det framkom inte att Quick bevisligen har begått svåra och våldsamma övergrepp mot andra människor (som dock inte slutade i mord). Någon oskuldsfull ängel är han inte. Dessutom tvivlar jag på att bristerna i polisutredningen är så unika; jag fruktar att rätt många utredningar vid en granskning skulle uppvisa samma brister som i fallet Quick. Det ändrar inte huvudintrycket av Råstams dokumentär. Han har gett en långt rimligare bild av det förlopp som utmålade Quick som Sveriges värste seriemördare. Men det räcker ju inte med dokumentärer och man kan bara hoppas att resning i något av målen beviljas; bara så kan saker och ting klarläggas. Skulle det visa sig att Quick inte begått de mord han dömts för, ja då väntar ett stålbad för svenskt rättsväsende. För många anhöriga kommer gamla sår åter att rivas upp, medan det för andra kommer att kännas som en lättnad. Men inte bara det. Om Quick den här gången talar sanning så har det än en gång visat sig att om det är något vi bör vara försiktiga med, så är det vår fascination för ”ondskan”. Den håller igång hela litterära genrer, den driver tidningar, den får oss att sluta tänka och den ger nästan alltid en felaktig bild av det som verkligen sker. Därav den tvetydiga rubriken på denna artikel: Sverige har förlorat en seriemördare.

klar

Artikellänk är kopierad

Göran Greider
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro