ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Tänk om vi vågade oss ut ur bubblan

metro · 7 Nov 2007
Uppdaterad 16 Feb 2011

Marie Jacobi – Civilingenjör

klar

Artikellänk är kopierad

Jag har inte orkat se Al Gores film om det förestående klimathotet. Det räcker med den information som sipprar in till mig ändå via teve och radio. Jag föredrar att veta så lite som möjligt, för att kunna fortsätta leva i min trygga, bekväma bubbla. Inte desto mindre blir jag imponerad över människor som vågar se det jag själv blundar för.

Jag är grymt imponerad av både Al Gore och de 2 500 forskarna i FN:s klimatpanel, Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC) som inte bara vågar och orkar se vad som håller på att hända utan också bemödar sig med att tala om det för andra och stå för sin åsikt. De är väl värda sitt fredspris.

Av samma anledning glädjer jag mig över Doris Lessings Nobelpris i litteratur. Jag läste hennes första bok ”Gräset sjunger” i våras och blev starkt berörd. Lessing beskriver bland annat de psykologiska mekanismerna kring apartheid i Afrika på 1940-talet. Hon låter läsaren se slavarnas mänsklighet, som de vita i boken inte kan se eftersom de har förblindat sig själva med fantasier om världen.

I min värld har Doris Lessing, Al Gore och IPCC flera saker gemensamt och kanske är det en bekräftelse av den rådande tidsandan att de får Nobelpriset samma år. De vågar se och berätta om det vi andra inte ens orkar ta till oss mer än i små portioner. De utmanar vår föreställning om världen.

Om vi ska avvärja klimathotet måste vi ändra vår livsstil radikalt. Vi fasar inför det på samma sätt som kolonialisterna i Afrika på 1940-talet fasade inför tanken att det kunde finnas en annan livsstil än apartheid. Vi kniper ihop ögonen och håller för öronen så länge som möjligt för att slippa ta hänsyn till konsekvenserna av det som håller på att ske.Fram tills dess att någon tvingar mig att sluta flyga på semester till Thailand, ta på mig annat än sommarkläder på kontoret eller bada i simhall på vintern tänker jag fortsätta med mitt bekväma liv. Eftersom alla andra gör det. Även om det känns lyxigt och fullkomligt onödigt. Dock inte utan dåligt samvete, vilket skiljer mig från de personer som lever sitt liv utan att ta hänsyn till miljön!

Faktum är att många saker blivit mycket bättre efter apartheids avskaffande. Jag undrar om det är likadant med klimathotet. Den livsstilsförändring som är nödvändig kanske inte är något hot utan en möjlighet att skapa ett annat, bättre samhälle än det vi har nu. Vi behöver bara våga se bortanför det vi brukar se.

klar

Artikellänk är kopierad

metro
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro