ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Thor – rörig, trist action

CG Karlsson · 28 Apr 2011
Uppdaterad 28 Apr 2011
Den fornnordiska guden Thor dimper ner i New Mexico-öknen efter att ha fördrivits från Asgård. Murrig 3D gör inte filmen bättre.

Den fornnordiska guden Thor dimper ner i New Mexico-öknen efter att ha fördrivits från Asgård. Murrig 3D gör inte filmen bättre. Foto: Zade Rosenthal


Thor” är ett filmiskt haveri. C-G Karlsson kan förstå att Kenneth Branagh lockats av den shakespearska konflikten men som regissör tappar han stegvis kontrollen över filmen.

klar

Artikellänk är kopierad

En forskare i astrofysik (Natalie Portman), hennes assistent (Kat Dennings) och mentor (Stellan Skarsgård) är ute i New Mexico-öknen för att kolla in ett märkligt fenomen – när den fornnordiska guden Thor (Chris Hemsworth) plötsligt dimper ned vid deras bil.

Han har, efter ett bråk med pappa Oden (Anthony Hopkins), fördrivits från Asgård där nu rivaliserande brorsan Loke (Tom Hiddleston) ser sin chans att ta över kungatronen.

Det är regissören Kenneth Branagh – mest känd för sina oftast hyllade Shakespearefilmatiseringar – som fört över Marvelserien om Thor till vita duken. Eller snarare murriga duken eftersom det handlar om 3D.

Jag ber till Bioguden att han/hon snarast möjligt ska skippa denna poänglösa teknik som fördunklat så många filmer på senare tid. Extra irriterande när de flesta actionscener, som här, ändå sker i nattmörka miljöer.

Handlingen i Thor skiftar mellan intrigerna i Asgård och Thors kulturkollisioner i det moderna New Mexico. Dessa är nog tänkta att vara jätteskojiga men är så slappt skrivna och utförda att humorn oftast faller platt, trots det tacksamma upplägget.

”Thor” är överhuvudtaget ett filmiskt haveri. Jag kan förstå att Branagh lockats av den shakespearska konflikten mellan en åldrad kung och hans söner men han tappar stegvis kontrollen över filmens allt rörigare turer.

Dessutom känns han ytterst ofräsch som actionregissör. Vi har sett dessa strider till leda och klipptekniken är av den trista sort där idébrist ska döljas med högt tempo, alternativt krystad slow motion.

Värst är ändå att en textmedveten person som Branagh inte hört hur hopplöst stel och kantig dialogen låter. Lägg därtill översvulstig musik, scenografi à la tv-spel och en hjältinna som är så klichéartad att det är ett hån mot både Natalie Portman och tjejerna i publiken.

klar

Artikellänk är kopierad

CG Karlsson
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro