ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Tidlös tillvaro på stövelns tå

Anders Falkirk · 10 Jul 2006
Uppdaterad 16 Feb 2011
Scilla. Här mötte Odysseus monstren Skylla och Charybdis.

Scilla. Här mötte Odysseus monstren Skylla och Charybdis. Foto: Anders Falkirk


klar

Artikellänk är kopierad

Pizzo är en charmig småstad känd för sin tartuffoglass.
Pizzo är en charmig småstad känd för sin tartuffoglass.Foto: Anders Falkirk
Staden Tropea är fylld av små piazzor, kaffebarer, örtdoftande trattorior och barockkyrkor insprängda mitt bland bostadshusen.
Staden Tropea är fylld av små piazzor, kaffebarer, örtdoftande trattorior och barockkyrkor insprängda mitt bland bostadshusen.Foto: Anders Falkirk

Vi pressar oss uppför bergen. Hårnålskurva efter hårnålskurva. Ettans och tvåans växel jobbar i skift och marschfarten ligger på hetsiga 30 kilometer i timmen. Långt under oss ligger Valentiatraktens märkliga jordbrukslandskap. Märkligt för att det ligger grönt och kulligt i sydligaste Medelhavet. I Kalabrien, längst ner på Italiens stövelspets. Här brukar det ju vara brunbränt, förtorkat och kargt. Men det som ligger under oss är ett stycke Normandie som har hamnat fel. På nästan 900 meters höjd kommer vi ut på en liten högslätt. Molnen hänger tungt några meter över våra huvuden. Lövskog har blivit mörk barrskog. Här och där ligger sågverk och bondgårdar med tvätt på tork. I Kalabrien är det nästan ett måste att hyra bil eller åka på bussutflykt. Landskapet ändrar hela tiden karaktär. Ljusa lövskogar, flikiga klippkuster, söndereroderade ”badlands” och så den bergiga ryggraden. Utflyktsmålen är många. Man kan åka och vandra i nationalparken Sila (Kalabriens Yellowstone, som det stod i en broschyr), ta sig till Messinasundet och Scilla, där Odysseus mötte de två havsmonstren Skylla och Charybdis. De bodde på var sin sida av Messinasundet och försökte sluka varje skepp som passerade. Och så finns ju klippstäder som Gerace, som anses vara den vackraste av dem alla. Den ligger som en krona på en klippa och det går inte att klämma in ett hus till utan att något annat rasar utför stupet.

SOM PÅ 50-TALET I Norditalien säger man att Kalabrien är som Italien var på 50-talet. De menar att livet går lite långsammare här, att kalabrierna aldrig verkar ha bråttom. Här kommer varken bussar eller tåg i tid. Man får nästan alltid räkna med en halvtimmes väntan, och det är lika bra att vara inställd på det. Är det punktlighet man vill ha är Kalabrien fel ställe att åka till. Vill man glömma tiden helt är däremot Kalabrien rätt ställe att åka till. Med andra ord älskar stressade norditalienare att semestra här. Bo på pensionat. Gå till stranden med stråväskorna fulla av handdukar, solkräm och badbollar. Placera farmor under ett parasoll och sedan njuta. Familjeidyllen syns kanske allra bäst på luncherna. De börjar vid 13-tiden och håller på i timmar. Hela familjen runt bord med vita pappersdukar. Immiga mineralvattensflaskor, brödsmulor och högljudda samtal. Precis som om Fellini hade stått där och regisserat. Tänk att man alltid kommer att tänka på honom när man ska beskriva Italien. Nästa dag kör vi söderut mot Capo Vaticano, som är en hög sandstensklippa. Utmed vägen står hotellskyltar med de vanliga namnen (hälften verkar heta något med Mare), men det är mest landsbygd med gröna fält och olivlundar. Intrycket är att Kalabrien är relativt oexploaterat som turistmål.

INGA TURISTGETTON Relativt? Åtminstone jämfört med Costa del Sol eller vissa grekiska öar som helt domineras av turism. Här finns inga gigantiska turistgetton, inga internationella hotellkomplex med golfbanor eller skrikiga turistgator med snabbmatsställen. De flesta hotell längs kusten är små och familjeägda. De syns knappt från vägen. Innan man kommer till Capo Vaticano kör man genom ett litet semestersamhälle som består av privata villor och några få hotell. Vi parkerar bilen vid fyren och vandrar till en utkiksplats. Kusten är flikig. Den består av berg och små havsvikar med halvmåneformade stränder. Åker man charter till Kalabrien hamnar man med största sannolikhet i Tropea. Tropeas gamla stad är från 1500-talet och består smala gator och gränder, slitna stenhus med fårade portar, några kyrkor, små livsmedelsbutiker och enstaka restauranger. Tropea livnär sig på två saker: rödlöksodling och turister. Knippen av stora rödlökar ser man överallt. De skördas fyra gånger om året och äts till det mesta. Till nyanlända besökare brukar Tropeaborna säga: ”Ni luktar parfym nu, men snart kommer ni att lukta rödlök”.

klar

Artikellänk är kopierad

Anders Falkirk
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro