ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Uppskruvat tempo i nya Hobbit”

Elin Larsson · 13 Dec 2013
Uppdaterad 13 Dec 2013
Recension: Hobbit: Smaugs ödemark Martin Freeman som Bilbo i ”Hobbit: Smaugs ödemark” – del två i Peter Jacksons triologi.

Recension: Hobbit: Smaugs ödemark Martin Freeman som Bilbo i ”Hobbit: Smaugs ödemark” – del två i Peter Jacksons triologi. Foto: SF


Peter Jacksons andra film om Bilbos färd har högre tempo, är innehållsmässigt bättre och har snyggare 3D-effekter än sin föregångare, skriver Wkd:s recensent Elin Larsson.

klar

Artikellänk är kopierad

Recension: Hobbit: Smaugs ödemark – 3 glober

Eviga vandringar, hobbitpartyn och redovisande släkthistorier var bara några anledningar till att ”Hobbit: en oväntad resa” blev ett sömnpiller. Därför känns det hoppfullt när Peter Jackson i ”Smaugs ödemark” skruvar upp tempot och ägnar mer kraft åt att ge handlingen djup och svärta. Det kan inte vara lätt att förvandla en tunn bok till tre tretimmarsfilmer, ur ett kreativt perspektiv.        

Bilbos, Gandalfs, Thorins och resten av sällskapets färd mot det forna dvärgkungariket Erebor präglas av många hinder. De jagas av en grupp osedvanligt ihärdiga orcher, vilket gör att de drivs snarare än tar sig fram mellan diverse tillflyktsorter. Att den största utmaningen – den listiga draken Smaug – väntar vid resans mål gör inte utsattheten mindre.

Hängivna Tolkien-fans kanske protesterar, men själv har jag inga större problem med att Jackson tar sig innehållsmässiga friheter med berättelsen. Särskilt om det görs som här, i form av en våghalsig alvkrigare (Evangeline Lilly), som inte bara tillför en smula könsbalans till historien, utan också förser den med ett sidospår som gör att vi kan engagera oss ytterligare i dvärgarnas öden.

Det är för övrigt positivt att Jackson ägnar mer tid åt nyansering av rollfigurerna, och åt att placera dem i en kontext. Det hjälper oss att anknyta emotionellt till berättelsen, som i fallet med den plågade upprorsmakaren Bard (Luke Evans) i Sjöstad.

Inte bara innehållsmässigt är ”Smaugs ödemark” överlägsen sin föregångare, den ser också bättre ut. 3D:n, till exempel, är riktigt fin och arbetar med handlingen i stället för att distrahera tittaren från den.

Trots sin funktion som uppladdning inför trilogins sista del (inklusive cliffhanger av gigantiska mått) kan ”Smaugs ödemark” sälla sig till det fåtal uppföljare som är starkare än sina föregångare.LÄS MER: Persbrandt hemma i ”Hobbit”-familjenRecension: Hobbit – en oväntad resa

klar

Artikellänk är kopierad

Elin Larsson
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro