ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

“WE HAVE TO FIND HER

Jack Werner · 2 Okt 2013
Uppdaterad 28 Dec 2015

klar

Artikellänk är kopierad

Det föll sig som så att jag jobbade övertid i går kväll. Det är märkligt när man gör det på Metros redaktion, eftersom våra lampor efter ett visst klockslag börjar släcka ner sig själva med jämna mellanrum. Som om lokalen själv ber en att skaffa sig ett liv. Vid niotiden satt jag hur som helst i Facebookchatten och skrev till Tiffany Olson. Hon var upprymd över att vi äntligen publicerat den långa artikeln om Veronika Larsson, personen som i åratal stulit hennes bilder för att skapa sin egen nätpersona.

– Det handlar inte om uppmärksamheten som jag får, jag vill bara ha tag i den här personen. Det hon gör är fel, och folk måste få veta det, skrev hon och fortsatte:

– Jag är säker på att jag inte är den enda som utsatts för detta, så jag talar nog för många “stealies” när jag säger VI MÅSTE HITTA HENNE.

Den känslan är det många andra som haft under det senaste dygnet. Berättelsen om Veronika, som sammanlagt spritts i över 4 000 Facebook-delningar och nästan 500 tweets, har hos vissa orsakat frustration över att den hemliga fejkaren inte presenteras. Längst i kritiken gick nog producenten Calle Schulman när som han rasade över artikeln på Twitter:

”Sorry. Men den här grejen med Veronika Larsson… Den är ju ingenting. INGENTING. Åh. Blaj. Det blev ju inget! Tala om antiklimax! Begriper inte varför Jack Werners icke-historia sprids. Storyn kryper ju upp i sitt eget ärsle och försvinner. Så matt på “sociala medier”. Jack Werners icke-story har stulit säkert 200 000 arbetstimmar från Sverige. Sociala medier i sin larvigaste och onödigaste form.”

Funderingar som förtjänar svar. Men, för att vara rättvisa, ska vi först nämna att många också gillade artikeln. Den har som sagt fått delningar i mängder och lett till att besöksantalet på Metro.se under dagen flera gånger slagit i taket, och på Twitter sprids det fina ord i en sådan mängd att jag känner mig både bortskämd och överlycklig. Innan vi publicerade texten i går kväll föll mina naglar offer för nervositeten över att det bara var jag som fann Veronikas öde så intressant. Nu vet jag att vi är flera som bryr oss – något som öppnar för mer journalistik av den här typen.

Så, varför väntade vi inte med publiceringen tills vi kunde ut med Veronikas verkliga identitet? Tja, jag har ställt mig samma fråga – men på ett annat sätt. Jag frågade mig “Ska vi servera Internet ett riktigt läsvärt mysterium – och sedan ge dem möjligheten att själva gå vidare med det?” Då var ja ett väldigt självklart svar. ”Min inledande besvikelse har nu övergått i känslan av att det nästan inte funnits ett bättre sätt för Jack Werner att bygga sin story,” som journalisten Fredrik Wass så vänligt skriver i ett blogginlägg. På det här sättet fortsätter historien leva, och blir dessutom inte exklusivt min. Fler ögon, men också fler hjärnor.

Så vad har hänt sedan sist?

Dels ser inte Veronika Larssons Google Plus-sida riktigt ut som den gjorde i går kväll. Profilbilden, som förut föreställde 23-åringen Tiffany Olson, är borttagen och ersatt av en bild på nationalklenoden Pippi Långstrump. Veronika har också tagit bort sin enda Youtubefilm, den där hon dansade i onlinespelet Second Life, och helt raderat den förut så muntra personliga hemsidan på Wix.com. Ingenstans – såvitt jag har sett – har hon dock kommenterat avslöjandet. Vår storys huvudperson drar sig tillbaka.

Tidningen The Guardian, som publicerade artikeln där Veronika Larsson introducerades till mig, har inte svarat vare sig på mina mail eller telefonsamtal. Frågorna jag vill ställa, dels hur de tänkte när de rakt av publicerade en kommentators obekräftade utsagor men också om de har någon mer aning om vem som gömmer sig bakom Veronika, får vänta tills de gör det. Enligt en källa har dock artikeln nått The Guardians redaktion, som just nu ”gör lite grävarbete för att se vad de kan hitta om den här personen”.

Och sist men inte minst: Vad tror vi om vem Veronika egentligen är? En hel del, minsann. Låt oss bena ut spåren en för en.

Spår 1: Ntrepidspåret.

Författaren Jonas Söderström började bara minuter efter vår publicering propagera vitt och brett för att Veronika – och håll i hatten nu – är en testkörning av fejkpersoner på nätet för den amerikanska militären. ”Det är känt att den amerikanska militären har köpt mjukvara för ’sock puppet management’ från det Californien-baserade företaget Ntrepid. En person kan hantera upp till 50 falska personligheter. Syftet är propaganda och mot-propaganda, att förstöra/trolla communities,” skriver han på Facebook. En som inte ger mycket för det spåret är nätaktivisten Martin Löwdi, som tycker det verkar meningslöst att köra det testet i sex år. ”Speciellt när systemen antagligen är till för att du snabbt ska kunna ha 20 pålitliga “iranier” på plats i sociala medier. Utan att behöva sätta 2-3 anställda på att *leka* pålitliga “iranier” i fem år,” skriver han på Twitter.

Spår 2: Veteranspåret.

I ett mail skriver en läsare att han minns en liknande person – från nätets barndom.

“Lite kuriosa, på 90-talet när det begav sig med kontaktannonser, BBS’er, heta linjen etc., fanns det redan då en vandringssägen om en tjej som omväxlande kallade sig Veronika och Angelika. Även hon påstod sig vara mångspråkig samt vid ett flertal tillfällen berättde om sina planer på att studera på Berkeley. Härstammade från Malmö/Lund-trakten samt skickade gärna bilder på en vacker blondin när hon brevväxlade med människor. Jag hade inte så mycket kontakt med henne, men jag har en vän som var mer aktiv. Ikväll ska jag slå honom en signal och kolla, jag vet att han brevväxlade med henne flera år. Långa väldigt välartikulerade brev om jag minns rätt.”

Veronika kan alltså ha hängt med i nästan femton år. Känner du igen detta? Släng iväg ett mail till mig du också.

Spår 3: Gruppspåret.

Tämligen raskt efter vår publicering startades en Flashbacktråd där fallet nu diskuteras ur olika infallsvinklar. Såväl betalda ensamma medelålders män som långtgående PR-byråpåhitt har föreslagits, men de flesta tror att det hela handlar om en gruppverksamhet. “Sociala medier, bloggar och kommentarsfält börjar bli starka maktverktyg. Tillsammans med irriterande låg källkritik så är det inte särskilt svårt att förstå varför personer/organisationer kan utnyttja systemet för egen vinning”, skriver Eric Åberg i en kommentar till artikeln. Han får medhåll av Flashbackanvändaren INGASVORDOMAR som skriver ”Att organisationer vill gömma sig bakom “vanliga” personers åsikter är ju väldigt logiskt och skulle man se “Veronikas” aktivitet som ett betalt jobb så blir ju mängden och ihärdigheten mindre konstig.”

Spår 4: Fejkspåret.

“Metro försöker skapa ett popkulturellt fenomen, lite som när mediakonspiratörerna fick oss att tro att allting Zombie var viktigt för oss”. Det skriver Flashbackanvändaren Oskar, som uppenbarligen inte ger mycket för vår trovärdighet. En liknande idé som förfäktats är att det är Richard Cox, författaren som var först med att skriva offentligt om Veronika, som ligger bakom det hela. Först som en kul grej, men som Flashbackanvändaren tuffkatt skriver, “nu, när en svensk journalist fått upp ögonen för det, så ser han sin chans att få sin bok och sig själv uppmärksammad.” Här kan det vara på sin plats att jag förtydligar att vi på Metro inte fabricerat historien om Veronika, utan bara hittat den. Jag har vidare frågat Richard Cox flera gånger om han ligger bakom Veronika, och han har nekat och visat mailkonversation honom och Veronika emellan.

Det finns säkert mängder av andra teorier där ute. Jag kommer jaga vidare efter svar på alla fronter – även om det inte är självklart att vi någonsin får dem. “Kanske får vi om ett antal år svar på våra frågor genom nåt brev i ett dödsbo,” som Flashbackanvänderen 9852178523698741 skriver.

klar

Artikellänk är kopierad

Jack Werner
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro