ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Yvonne: Det är inte jag som ska känna skam

Ola Jacobsen · 3 Aug 2006
Uppdaterad 16 Feb 2011
– Under hela mitt liv har förövaren haft makten. Nu är det ombytta roller. Nu har jag själv skrivit min berättelse, säger Yvonne Domeij.

– Under hela mitt liv har förövaren haft makten. Nu är det ombytta roller. Nu har jag själv skrivit min berättelse, säger Yvonne Domeij. Foto: Henry Lundholm


Sexuellt utnyttjad som barn. Hemlös som vuxen. Men med boken Trasdocka” har Yvonne Domeij tagit kontrollen över sitt liv.

klar

Artikellänk är kopierad

Yvonne: Det är inte jag som ska känna skam 
  Yvonnes bok ”Trasdocka”.
Yvonne: Det är inte jag som ska känna skam Yvonnes bok ”Trasdocka”.

Som barn utnyttjades Yvonne Domeij sexuellt under flera år av en myndighetsperson som arbetade med familjen. När hon berättade om övergreppen stötte hennes egen familj bort henne. Yvonne traumatiserades av övergreppet och självkänslan var i botten. I över 30 år har skammen infekterat hennes liv. Men på Klaragårdens skrivkurs återtog hon makten över sitt liv. – Under hela mitt liv har förövaren haft makten. Nu är det ombytta roller. Nu har jag själv skrivit min berättelse. Men det är inte offret som berättar om det fruktansvärda. I boken ”Trasdocka” har Yvonne Domeij skrivit händelserna ur förövarens perspektiv.

•• Varför då? – För att jag kan välja nu. Det kunde jag inte då. Som vuxen levde Yvonne ett ganska vanligt liv, trots vad hon blivit utsatt för. Fast jobb på ett statligt verk. Bra lägenhet. Många barn. Men hon levde alltid på marginalen och för tio år sedan vräktes hon och hennes två yngsta barn efter att hon kommit efter med hyran. Sedan dess har hon pendlat mellan att ha tillfälliga bostäder och hemlöshet. – De första åren utan hem var jobbiga. Det som tog mest tid var att hela tiden dölja att jag var hemlös.

•• Vad är det svåraste? – Som hemlös är man helt ensam. Man har ingen familj och inget socialt kontaktnät. De som har det blir inte hemlösa.

”ETT OTROLIGT STÖD” Klaragården är det enda ställe i Stockholm som står öppet bara för kvinnor. För att träffa andra och få lite mat. Eller för att sova ett par timmar utan att bli antastad eller störd. – Jag känner ett otroligt stöd från tjejerna här, de är som ett fotbollslag. Man klappar om varandra och säger att man är duktig, säger Yvonne Domeij. För fyra år sedan fick Yvonne reda på att förövaren än i dag förnekar övergreppen. Att han och Yvonne hade en kärleksrelation. – Det är rätt så sataniskt. Det som han kallar en kärleksrelation är oräkneliga våldtäkter mot ett barn som var i hans våld, genom hans yrke. När Yvonne hörde vad förövaren sagt välde det plötsligt fram, det som hade kapslats in i en hård kula av skam under alla år. Vreden över vad han gjort mot henne sköljde över henne. Över att han hade tagit hennes kropp. Och över att han fortfarande lassade över skulden på henne. – Jag kom på att det inte var jag, offret, som skulle känna skam, utan han, förövaren. Därför berättar Yvonne öppet och utan anonymitet. I boken uppmanar hon även läsaren att gå till Stockholms stadsarkiv och läsa dokumentationen om hennes fall.

”SKÖNT ATT SKRIVA” Ur vreden och insikten började Yvonne skriva. Först den delen av boken som beskriver övergreppen ur förövarens perspektiv. – Men det kändes roligt att skriva om det. Det var skönt att skriva om det som ingen velat lyssna på. Det tog tre och ett halvt år att skriva färdigt boken som består av tre delar. Flickans berättelse, den vuxna kvinnans och förövarens. Nu skriver Yvonne på nästa bok. Den handlar om hennes barndom. Hon vill gärna gå med i Författarförbundet, men för det krävs att man fått två böcker publicerade. – Jag vill få ut nästa bok, jag vill att mina barn ska kunna presentera mig som författare och inte som loser.

klar

Artikellänk är kopierad

Ola Jacobsen
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro